lördag 5 maj 2007

Det Dubbla Akademiska Sveket

- Högskolorna väljer att svika sina studenter, dundrar Louise Adelborg idag på DN Debatt. Det är slutsatsen ifrån en större undersökning som akademikerfacket Jusek har låtit göra och Juseks VD Louise Adelborg är mäkta förgrymmad.

Är detta verkligen rätt sak att vara upprörd över i dagens akademiska Sverige? Jag hävdar med bestämdhet Nej!

Jag vill tala om det egentliga sveket mot studenterna. Det riktiga, allvarliga sveket. Det som skadar studenterna på riktigt: De olika utbildningarna på universiteten är inte likvärdiga. Inte likvärdiga för fem öre.

Låt oss ponera att jag nu klarar min senaste tenta, "Mediernas Publik 5p". Då har jag lagt ner strax under 20 timmar, inklusive föreläsningar, för att klara av en 5 poängs kurs på Göteborgs Universitet. 20 timmar!

Skulle jag vandra tillbaka till mitt alma mater Chalmers och förvänta mig att omsätta dessa 20 timmar i poäng så skulle jag kanske, med lite tur, kunna få 1 poäng för detta i någon enkel introduktionskurs. Om jag skulle vandra dit upp med mina 20 poäng som jag kommer få efter den här terminen på JMG och säga "Hej, jag har lagt knappt 10 timmar i veckan på mina studier för att få 20 poäng, hur många poäng skulle jag få hos er?" så skulle svaret bli, ungefär "5", givet att jag fokuserade på enskilda kurser och inte försökte ta alla kurser under hela terminen.'

För att ta ett exempel på vad för typ av problem och missförstånd detta kan orsaka: Ofta kan man i debatter om jämställdhet läsa om att kvinnor i yrkeslivet har fler akademiska poäng än yrkesarbetande män, men trots detta har män mer betalt. Detta låter ju väldigt upprörande och man kan ta det som ett starkt argument för att den strukturella diskrimineringen är stark i vårt land och radikala politiska åtgärder kan byggas på dessa helt falska premisser.

Likaså kan man ibland se lönejämförelser där man jämför olika examina och ser ju mycket betalt en person med magisterexamen generellt bör ha, osv. Det är ju likaså helt galet, och bygger naturligtvis på ovanstående missförstånd.

Om man däremot inser att alla akademiska poäng inte är likvärdiga, och att skillnaden mellan dessa poängs "kostnad" i form av studietid är gigantisk, så kan man närma sig verkligheten.

Så, vad läser man då på universiteten? Ett fåtal, mest killar, läser på utbildningar som motsvarar Chalmers. De flesta, mest tjejer, läser utbildningar som motsvarar MKV på JMG. Man tar ett knippe akademiska poäng och bygger ihop en "egen examen" på detta. Sedan blir man arbetslös eller underbetald. Quel Surprise.

Naturligtvis finns det lysande undantag: Läkare, biologer, tandläkare, lärare och sjuksköterskor, osv. Mycket studietid, och i en del fall ganska underbetalt. Men med en 120 poäng och en filosofie kandidatexamen i ihopplockade kurser i t.ex religionsvetenskap, genusvetenskap och medie- och kommunikationsvetenskap så har man förvisso rätt många akademiska poäng, men man har nog lagt ner knappt hälften så mycket studietid som en högskoleingenjör som har läst 80 poäng på en teknisk högskola.

Alla högskolepoäng är inte lika. Det är detta som är det egentliga problemet när det gäller frågan om arbetslöshet och andra yrkeslivsrelaterade frågor i dagens akademiska Sverige.

Vissa utbildningar är under all kritik, och detta återspeglar sig naturligtvis i de undersökningar som gjorts som visar att t.ex 4 av 10 studenter inte anser att deras "heltidsstudier" är heltidsstudier. Hur skall dessa stackare "förberedas" för yrkeslivet? Att vara helt oförberedd på övergången ifrån en "Oh, 10 timmar studier i veckan och en massa Caffe Latte"-miljö till the harsh reality of yrkeslivet måste vara det singulärt största sveket som högskolan idag ägnar sig åt.

Som en fotnot i mindre font kan jag informera lite om hur galet slött mitt studentliv upplevs: På JMG ägnar jag kanske, på sin höjd, 8-10 timmar i veckan åt mina studier, inklusive tentaläsningen. En normal vecka lägger jag kanske 5 timmar i veckan. Notera att detta alltså är en heltidskurs. På de inledande två kurserna, "Medie- och Kommunikationsvetenskapens Grunder" och "Mediekunskap", var jag relativt aktiv och läste faktiskt all kurslitteratur i alla fall en gång. Detta kanske handlar om 100 sidor skriven text, inte mycket mer och är gjort på några få timmar.

I den senaste kursen vi läste, "Mediernas publik", var jag sjuk i en vecka och var dessutom hemma drygt en vecka med sjuka barn (Detta förklarar varför jag inte varit på jobbet, ifall några av mina kollegor undrar). Kursen var ganska komprimerad så jag missade runt 6 av 10 föreläsningar den här gången. Jag fick kopior av kurskamraters anteckningar, läste kanske hälften av kurslitteraturen och lade kanske totalt 20 timmar på mina studier under dessa fyra veckor.
20 timmar på fyra veckor! Jag lämnade i förrgår in min tenta med tillräckligt mycket skrivet för att kunna få VG, även om jag inte tror att det gick bra.

Samtidigt med denna kurs på JMG har jag läst in en gammal eftersläntrande 5-poängskurs jag hade på Filosofen, så under en tid läste jag två heltidskurser på universitetet parallellt, plus att jag jobbade åtta timmar i veckan. Samt att jag har två barn hemma. Detta bör ju inte vara möjligt. Studietakten skall inte vara så här låg. Det kan inte vara rimligt.



1 kommentar:

Tobias Malm sa...

Ja, du har helt rätt. Värst av allt är att man som student förslappas, människans medfödda lathet tillåts ta över. Det ska mycket självdiciplin åt för att heltidsstudierna verkligen ska vara just det. Och ägnar man så mycket tid som man "ska" måste man vilja lära sig mer än vad som lärs ut, för det som lärs ut och som man ska kunna på tentorna kräver helt enkelt inte den tiden.